Bli rik i ditt liv!

Bli rik i ditt liv!

Ett rikare liv?

Med fötterna stadigt på jorden, lutad mot min diskbänk och huvudet i det blå finns jag här med mina djupa, vardagsfilosofiska samt helt vanliga ytliga funderingar.

Jag lever ett downshiftat liv och med det följer funderingar på vad som egentligen gör livet rikt. Jag kände att jag ville styra mer över mitt liv, min tid, min konsumtion och mitt avtryck i miljön, men också känna att man kan vara rik inom sig genom att ta vara på livet och det man har.


Just nu försöker vi minimera kemikalierna vi utsätter oss för och leva mer klimatsmart samt leva med en mer medveten konsumtion - en förutsättning för att kunna downshifta.


Hoppas detta ska bli en riktig Må-Bra-Blogg!


Kontakt:

lillahumlan@hotmail.com


Tack tack och åter tack, samt varning!

TacksamhetsdagbokenPosted by lyckolina Fri, August 05, 2011 09:33:08
Det här blir tyvärr ett litet annorlunda inlägg, men jag vill också passa på att varna er andra.

Livet är skört, men barn är tack och lov hållbara!!!

På bara ett ögonblick kan det hända något och livet kan förändras, det fick vi återigen en påminnelse om igår.

För det första vill jag bara säga att allt gick bra och det är jag så innerligen tacksam för så jag finner inget annat ord än bara TACK!!!!!!!!

Men det kunde lika gärna ha gått riktigt illa.

Lillkillen som väger 20 kg och lilltösen som väger knappa 14 kg hoppade studsmatta på en studsmatta där det inte finns vare sig kantskydd eller nät. (Vi har det på vår egen studsmatta vill jag bara säga, och de är vana hoppare som aldrig trillat av. )

Vi hade sagt till noga att de fick hoppa lugnt och särskilt då lillkillen som bara skulle få studsa försiktigt med syrran. Dum som man är. Som tror att barn gör som man säger. Nej, barn gör visst som storebror har gjort med en tidigare...dvs när lilltösen vänder ryggen till så gör lillkillen ett dundersupertryckarhopp precis bakom henne. Och hon var inte beredd. Inte en chans att ta emot sig. Jag ser hur hennes huvud kastas fram och tillbaka.

Ni kan ju förstå resten själva.

Lilltösen flyger av och skriker - tack högre makter för att hon iallafallskrek - ett skrik som jag aldrig, aldrig mer så länge jag lever vill höra, hon skrek sig faktiskt verkligen blå om läpparna. Och sen andas hon - tack igen

Lillkillen vrålar förlåt i högan sky, lillan skriker och jag är faktiskt inte säker på om hon är skadad nånstans. Hon vill eller kan inte berätta var det gör ont.

Senare: "bara" lätt hjärnskakning och ett litet blåmärke. TACKTACKTACKTACKTACKTACKTACKTACK!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Ännu senare; vi vilar hon och jag, ansikte mot ansikte som vi alltid gjorde när hon var riktigt liten. Jag känner hennes varma, lena, småtunga kropp mot min arm och då börjar tårarna rinna. För jag förstår ju också hur illa det hade kunnat gå, och att hon har änglar som vaktar henne.

Jag håller med Annika Lantz som i sin bok 9 1/2 månad skriver: att få barn är det modigaste jag nånsin gjort.

Jag travesterar henne lite:
Att ha dem och försöka bevara dem hela och intakta och skydda dem från varandra och sig själva är det modigaste JAG nånsin gjort.

Och nu ett varningens ord: Säkra era studsmattor! Ska små barn hoppa måste det finnas skyddsnät runtom!

  • Comments(6)//dittliv.berikadittliv.org/#post206